Jag älskar berättelsen som fenomen i alla dess former. Litteratur är ju en konstform och kring alla konstformer uppstår ofta diskussion om vad som är bra, dåligt, av god kvalitet och av mindre god kvalitet osv. Och så är det nog, allt kan säkerligen i någon mån diskuteras utifrån sådana kriterier. Men det är också intressant att fundera kring att både litteratur och film ofta får kritik för att saker och ting i berättelsen är osannolika vad gäller exempelvis händelser och karaktärers beteende och agerande i olika situationer, just det tycker jag är intressant att stanna upp och reflektera en stund kring.
Litteratur delas oftast upp i olika genrer, där t.ex. fantasy och science fiction kan sägas per definition inte behöva hålla sig inom vad som kan anses vara sannolikt eller inte. Självbiografier däremot är förstås dess raka motsats, dessa ska ju skildra något som verkligen har hänt. Men skönlitteratur generellt, som romaner och deckare gör inte anspråk på att skildra en sann historia eller verklighet, även om de naturligtvis kan vara högst sannolika, och säkerligen många gånger skildrar, i alla fall delvis verkliga händelser. Men så länge det ändå handlar om skönlitteratur kan ingen hävda att de nödvändigtvis gör anspråk på verkligheten. Det är fiktion, fantasi – ja påhittade berättelser helt enkelt. Att då påstå att dessa berättelser är osannolika eller rent av dåliga är enligt min åsikt oftast inte relevant.
Det jag menar är, att det tyvärr oftast är på det viset att verkligheten överträffar dikten. Det är bara att tänka på alla hemska brott som händer, väldigt ofta är beskrivningarna av dessa brott och utförda handlingar helt osannolika, exempelvis att det verkar osannolikt att en gärningsman/gärningsmän har kunnat gått tillväga på ett visst sätt med tanke på t. ex. uppenbar risk att åka fast eller vad gäller andra omständigheter och förutsättningar för att begå brotten.
Det är en helt annan sak om en skönlitterär bok, med en handling som inte faller inom fantasy eller sciens fiction, har helt omöjliga scenarier eller händelser med, exempelvis att det bara tar 2 timmar att åka bil från Ystad till Stockholm. Då blir det osannolikt. Eller om det förekommer andra typer av logiska fel, som att det plötsligt är lördag när en karaktär vaknar, fast det var onsdag kväll när hen gick och la sig för att sova. Då är del slarv och misstag av författaren, och ja, då kan verkligen författaren räkna med att få kritik om en osannolik berättelse, då framstår kritiken som berättigad. För även om en skönlitterär bok som sagt inte behöver skildra verkligheten, så kan det vara så att en viss berättelse framstår som realistisk i väldigt hög grad och då förväntar sig de flesta läsare inte att det helt plötsligt inträffar något som framstår som osannolikt. Då kommer det att kritiseras.
Men annars menar jag att det oftast är svårt att kritisera en skönlitterär bok för att vara just osannolik. Det som händer, det händer.
En berättelse är en berättelse. I verkligheten och i fiktionens värld. Här kommer en bild på berättelser som jag gillar, ett axplock av böcker från min egen bokhylla. Och så fick mina egna två romaner vara med på ett hörn också, bland verk av Susanna Alakoski, Håkan Nesser, Tomas Bannerhed, Majgull Axelsson, Björn Ranelid, Jonas Gardell, Karin Fossum, Kristina Emanuelsson och Karin Alvtegen.
Ha en fortsatt fin sommar. Och kom ihåg: Alla väder är perfekta läsväder! 😀
Kram Anna
